En liten nostalgitripp på skogshuggarcykeln.

 
I sista stund fick Jan klart sin cykel så att vi kunde åka till Hässlevadets vattenturbindrivna ramsåg där den lokala hembygdsföreningen arrangerar sågdag varje år. Ska man se på hur det gick till förr i tiden måste man ju komma med stil. Så här reste skogshuggarna ut under 40-50 talet. Skogcykelvägar anlades i avverkningstrakter. Förutom huggaren är cykeln lastad med hyveltandad snabbsvans, yxa, lyftsax, lyftkrok, vändhake, barkspade, isärplockad bågsåg med blad. Proviant, kläder och småsaker packades i ryggsäcken på pakethållaren bak. Den här "skogshuggaren" har också unnat sig en pakethållare fram. På den ligger rullen med sängkläder. Naturligtvis sker färden på rätt sida vägen, det vill säga vänster.
 
 
 
 

Stenkross nära oss.

Trots mycket att göra med vårbruk och byggen unnade vi oss en liten utflykt. Jan fick i somras tips om en stenkross och har letat efter den av och till sedan dess. På en lite annorlunda rutt till macken i Gripenberg stod den till slut vid ett stenrös intill vägen. Krossen står som spräckt i inventeringslistan men skrot var den nog inte. Imponerande stålkrampor tycks ha gett krossen nytt liv och det är inte vilken smedja som helst som har tillverkat de livremmarna. Vi letade också efter en annan kross men det blev en skön vårpromenad runt Romanäs sanatorium.

Bilkyrkogården i Tingsryd.

Efter en minisemester med loppis på Österlen och besök hos Lisas föräldrar tog vi vägen förbi Bilkyrkogården i Ryd. Åke på myren samlade på sig en hel del bilvrak och maskiner som fortfarande står kvar ute i skogen. Det finns få platser i landet som får stå så orörda när naturen sakta tar över.
 

Utflykt till Polarcentrum.

 
I lördags var vi på sightseeingrunda med Anna som var på besök. Hon kommer från kallare trakter och vi tyckte det kunde passa bra med en tur till Polarcentrum i Gränna. Väl värt ett besök. Mycket fakta och föremål med tonvikt på Anrées expedition och bäst av allt: Möjlighet att posera i isbjörnsdräkt! Vi hann också med en tur till Tegnértornet och Brahehus. Utsikten från detta lustslott imponerar än idag.

Store Mosse nationalpark.

 
En solig dag i januari passade vi på att göra en lite längre utflykt. Store Mosse nationalpark ligger mellan Värnamo och Gnosjö. Det är södra sveriges största myrområde. Vi tog rundan runt Kävsjön som är ungefär en och en halv mil. Vandringen är varierad och går över spångad gungfly, genom skogsbeklädda sanddynlandskap och gammal kulturmark. Här finns mycket mer att se och vi kommer säkert tillbaka någon gång.

Lisa visar en stor tall.

Vi hör till kategorin människor som blir lyriska av att se saker i naturen. Lisa traskar ofta omkring i skogarna och gärna utanför stigarna. Då händer det att man hittar ett och annat smultronställe. Den här tallen sprang hon på i vintras. Ett träd som egentligen bara finns i fantasin finns här nära oss.
 

I Arns fotspår till Visingsö på cykel.

Efter att ha friskat upp minnet med Arn 1 blev vi inspirerade till en liten cykelsemester. Det passade bra eftersom vädret och motivationen var för ostabila för att få något vettigt gjort med bygget. Vi drog på regnkläderna och begav oss iväg mot Gränna. Där blev det båttur med nya färjan till Visingsö. Här cyklade vi genom ekskogen och betraktade den stora silvergranen. En bit senare hade vi tagit oss till Näs slottsruin på öns sydspets och vi kunde vända med vinden. Nu gick det lekande lätt. Tvärstopp vid Näs Jönsagård 6:3 som är mycket välbevarad för sin ålder. Den uppfördes troligen under 1700- talet och brukades fram till 1973. Efter lite fika cyklade vi runt lite till och besökte en trevlig örtagård innan vi avslutade på Visingsborg. Lagom i tid kom Ebba Brahe och tog oss tillbaka till fastlandet. Väl där hade vi en bit kvar att cykla. Borta bra men hemma bäst.
 
 
 
 
 
 
 

På tur i Holaveden.

Äntligen har vintern kommit med lite snö till oss. I Holavedens skogar finns ett virrvarr av små trevliga skogsvägar att upptäcka. Vi tog fram skidorna och gav oss av på långtur. Det var kusligt stilla men i pausen fick vi sällskap av en hackspettare och i diket syntes en lega efter en älg.

En svansjö nära oss.

 
Vi vaknar och inser snart att den enda soliga novemberdagen inte ska försummas. I bilen och snart står den parkerad vid Svanvik kyrka. Härifrån kan man vandra på den gamla sjöbotten längs Svanviks ängar. På artonhundratalet sänktes Tåkern för jordbrukets expansion. Resultatet av detta blev en sjö som snabbt växer igen och därigenom blir ett utmärkt habitat för olika fåglar.
 
Vi promenerade till naturumet som var stängt. Ett fågeltorn med två våningar ger bra vy över sjön. Fåglarna var små även i kikaren. En hel del fågelaktivitet syntes både under, i och ovan vattnet.

Industrispionage på väg från tvätten.

Inte så långt bort växer ett fint och inspirerande hus fram, byggt i organiska material. Vi hade vägarna förbi och spionerade runt lite men ingen hemma. Bättre lycka nästa gång?

Den Östgötska rivieran.

Idag har vi gått en promenad längs stigen mellan Öninge och Hästholmen. Det blev en dryg mil i gassande sol längs vår närmaste västkust. Färden bjuder på sädesåkrar, golfbanor, berg, skog, strand och ängsmark. I Hästholmen är det utsikt mot Omberg och Ellen Keys strand. För en gångs skull var Vättern badbar. På vägen tillbaka kunde vi njuta av hallon, körsbär, åkerbär och smultron. Ibland behöver man en paus i byggandet.

I Grefvens tid!



På Brahehälla finns en ruin från ett jaktslott som tillhört Brahe. Som alltid ligger hans egendomar på väl valda ställen med magnifik utsikt. På vägen dit såg vi kronhjort i mängder. (Det blir så mycket lättare när de är i ett hägn). Lisa riskerade livet för att ge perspektiv till bild två. Vi började trivas riktigt bra men nej, vi har nog med byggnadsvård att ta oss an. Ruinen får stå kvar på nuvarande ägare. Bildtexten borde gå att läsa om man klickar på den. Platsen finns inte så långt från oss.
 
I helgen har vi haft töväder. Äntligen fick rörmokaren besikta urintankarna som redan rest sig en aning. Vi har varit medvetna om risken och tiden får utvisa om det var tjälen eller grundvattnet som tryckte upp dem. Vi fick i alla fall på markisolering till sist.
/Jan

Lysings urskog- en liten oas i Holaveden.

 

I lördags gjorde vi ett kärt återbesök i Lysings urskog som är ett litet men vackert reservat inte så långt från oss. Reservatet bildades på 30-talet och är en rest av skogarna i Holaveden. Att hitta skog som är opåverkad av människan är i princip omöjligt så här lång söderut men det här är nog så nära man kan komma. Här finns arter som är beroende av kontinuitet, död ved och andra faktorer som bara finns i gammelskogar. Taket är högt med upp till fyrtio meter höga tallar och det finns gott om luft mellan träden. Ett ihärdigt knackande från hackspettar hördes också under hela besöket.

Cajsen och Jolin våra första Woofare

Att Woofa = att volontärarbeta på en gård iurbyte mot enkel mat och logi. Jolin fokuserade särskilt på Sachas mat. Cajsen var billigare i drift - en halv portion harvregrynsgröt räckte långt.
   
Arbetsuppgifterna bestod bla. av att binda upp tomater och gurkor i växthuset. På grund av en köldnatt i juni har det varit lite stiltje i detta hus, men nu växer det för fullt igen. Den mest uppskattade insatsen var dock komposten, som är en återvunnen emballagelåda. Nu modifierad med öppningsbar sida och nätbotten.



Utflykter hanns också med. En till Hästholmen, men vädret där tillät ingen fotografering där, och en till Holavedens urskog och till stranden. Äntligen fick besökarna duscha i Vagnsjön som är vår närmsta badsjö. I urskogen hittdes ett lustig asp med stor rumpa. Till sist en liten promenad till luffarstenen. Där brukade luffarna övernatta på sina vandringar fram till början av 1900 talet. Tack för besöket hälser Jan och Lisa.
 


 
 
 
 
 
 

RSS 2.0