Lite skogsdag.
En sent upptäckt barkborreskada gav tillfälle för lite mer trädfällning. Men hur skulle vi få upp stockarna på vagnen? Efter att ha funderat lite kom Jan på en nygammalt sätt att lasta med stålvire och kvällen innan knåpades en sådan ihop.
Vilthägn på gammalt vis.
Ett vinterprojekt är att försöka säkra stora landet mot rådjur. Vi ersätter vårt moderna elstängsel mot mer beprövade metoder. Längs norrsidan har vi byggt en risgärdsgård. Denna typ var vanlig förr i tiden men eftersom den behöver fyllas på med mer ris vartefter den bryts ner finns inga kvar att beskåda. Inte helt sällan var det stengärdsgård i botten.
Ju högre, tjockare, snårigare och tätare desto bättre. En risgärdsgård är även ett bra insektshotell och hjälper därför till med att upprätthålla den biologiska mångfalden.
Mot väster byggde vi en gärdsgård av hässjestörar. Inte helt traditionellt byggd eftersom vi najar med glödgad järntråd. I samband med att telefonnätet monterades ner förra gången blev det dock mycket telefontråd över och det var inte helt ovanligt att man använde metalltråd även i gamla tider. Gärdsgården är förlagd på berg. Därför har varannat stolppar stagats med snedsträvor.
Snart kan vi moffa körsbär!
I dag har vi planterat fyra körsbärsträd. Två st sötkörsbär av sorten Kordia och två stycken surkörsbär av sorten Rheinische Schattenmorelle. Båda ska vara köldtåliga och självfertila. Det tog ett tag innan vi bestämt oss för placeringen. De vill ha en lucker och väldränerad jord, gärna kalkrik. Till sist hamnade två stycken i Hamlets hage. Lite grisgödsel i gropen förhindrar förhoppningsvis att han ska böka upp de späda träden. Svårt att tro att dessa små pinnar ska kunna bli fyra till sex meter höga.
Granen ska kubbas och vändas.
Nu ska hela granen sågas i bitar med handsåg. Dumt nog lyfte jag en stock för hand och knäckte till ryggen lite. Får se hur dumt gjort det var. Går i alla fall att jobba vidare. Det tar tid att bygga upp kroppen för hårt arbete. Något som man förr gjorde under säsong. När det var tid att vända hem hade kroppen vant sig. Man kan tro att skogshuggarna var övermänniskor förr och de var tuffa men de kände också till en massa knep för att göra jobbet lättare. Ett av de knepen var "spaken." Ett brytverktyg som kunde användas till allt möjligt. Här har jag rullat upp stocken på kubbar med hjälp av spak och vändhake, sedan låst av stocken med ytterligare en i "sax" så att den ligger still vid sågning. Enligt uppgift var ofta handtaget dekorerat. Jag täljde till något som kanske kan påminna om ett hästhuvud. Sedan doppades änden i bäcken och sen i brun aska. Att få tag på en gammal spak är i det närmaste omöjligt. Den hör till ett av de redskap som skogshuggaren tillverkade och lämnade i skogen för att göra packningen lättare.
