Med risk för fågelinfluensa.
I helgen öppnade vi dörren till vårt hönshus som stått oanvänt ganska länge. Av de färska dagstidningarna att döma sedan 1974. Allt låg orört och i hörnen gömde sig ett decimetertjockt lager av prima hönsskit. Sacha blev genast förtjust i inredningen och det blev vi med. Värpredena har sparats liksom gallret för utfodring. Praktiskt också att kunna klättra direkt upp på vinden tyckte Sacha, men det satte husse och matte strax stopp för. Vinden hann i alla fall mussäkras före rivning.
Hönshuset är en utbyggnad av vår lada och taket är klätt med tvåkupigt tegel. Detta har med tiden fått skador som ätit sig ända ner i cementgolvet. Utan större anstränging har vi nu rivit ner innertaket och stöttat takstolarna med tillfälliga stolpar. Dammigt blev det dock. Isoleringen bestod av tröskrester. Nu har vi fått en bättre bild av skadornas omfattning så att vi kan göra en plan för restaureringen. Någon gång kommer det åter att kacklas här i hönshuset.Tills vidare köpeägg...
Hönshuset är en utbyggnad av vår lada och taket är klätt med tvåkupigt tegel. Detta har med tiden fått skador som ätit sig ända ner i cementgolvet. Utan större anstränging har vi nu rivit ner innertaket och stöttat takstolarna med tillfälliga stolpar. Dammigt blev det dock. Isoleringen bestod av tröskrester. Nu har vi fått en bättre bild av skadornas omfattning så att vi kan göra en plan för restaureringen. Någon gång kommer det åter att kacklas här i hönshuset.Tills vidare köpeägg...
Den som spar han har.
Nu har vi kommit halvägs genom den mörka årstiden och lyckats samla ihop ett ansenligt lager av gamla ljusstumpar. Några engångsmuggar i plast fick fungera som formar. För att vekarna skulle hålla sig på sina platser tejpades de fast i botten av muggarna. Två omgångar stearin smältes, en röd- och en grönaktig. Efter att stearinen hällts upp i formarna var det bara att bära över dem till ett av våra ej uppvärmda rum, som för tillfället håller en temperatur på minus en grad. Snart hade ljusen stelnat och formarna kunde avlägsnas.
Lisa i städartagen.
Snön la sig över gården och vinden tog i. Då kändes det skönt att kunna arbeta inne om så arbetet består i att skrapa dynga. Så väl golv som väggar och tak i ladan är mer eller mindre täckta med gammal koskit. Efterhand har även en hel del gamla saker som vi hittat hamnat i ladan. Nu finns det tid att se över vad vi kan använda dem till.
Vi ger ladan stöd i livet.
När ladan satt sig vet vi inte. Det kan vara en mycket gammal skada. Ena fönstret var säkrat med ståltråd på grund av att fönsterhakarna inte längre nådde. Väggen till mjölkrummet har också tryckts ihop ett par centimeter och dörren dit in gick inte längre att stänga. Till en början trodde vi att det var timmerväggen som sjunkit men efter att ha studerat väggen konstaterades att ena dörrstolpen är rutten. Med hjälp av domkraft (bild 1) kunde vi med trästolpar avlasta väggen en aning. Trots att det är en tillfällig lösning känns det bra att ha säkrat väggen. För att undvika skador tog vi bort fönstren innan arbetet påbörjades. Genomskinlig korroplast kanske inte är så estetiskt men mindre ömtåligt.
Traktorgrävare vs handkraft.
Än är det tjälfritt. I helgen har grannen varit så snäll att låna ut sin hemmabyggda grävare! Vi passade på att rensa vägen till traktorgaraget och kom en bra bit på väg. Nu återstår att gräva diken. Då maskinen har begränsad räckvidd har Lisa slitit med att jämna till högarna och hann dessutom gräva en bit framför ladan. Vi får ändå konstatera att maskinen var ganska arbetsbesparande.
